Regering chockar kulturvärlden: Teatrar och museer ska betala hyra som vanliga dödliga
Regeringen vill att teatrar och museer ska betala sin egen hyra. Kulturredaktör Fatima Tolkningsram analyserar civilisationens stundande kollaps.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
I ett drag som konsthistorikerna säkert kommer att analysera i decennier framöver har regeringen beslutat att landets kulturinstitutioner ska bidra till sina egna hyreskostnader. Det är, menar experter, ungefär som att be Michelangelo betala för Sixtinska kapellets puts. Riksbulletinen har granskat vad detta innebär för den svenska civilisationens själ.
Vårbudgetens kulturpassus är ett dokument av närmast dadaistisk karaktär. Staten, den institution som borde vara konstens mest hängivna beskyddare, presenterar nu ett förslag där teatrar och museer förväntas omfördela sina medel mot det profana begreppet hyra. Det är, estetiskt sett, en tragedi i tre akter.
Kulturens tempel möter kapitalismens trivialitet
Att ett museum ska betala hyra är en ontologisk paradox. Museet är inte en hyresgäst — det är en katedral. ”Vi befinner oss i ett hermeneutiskt vakuum,” förklarar kulturfilosofen Bertrand Höglöfvensköld vid det imaginära Institutet för Tillämpad Estetik. ”Staten förstår helt enkelt inte skillnaden mellan ett kulturhus och en pizzeria.”
Teatrarna reagerar med den kontrollerade förtvivlan som bara de sceniska konsterna kan uppbåda. Varje krona som går till hyra är en kostym som aldrig sys. Det är en replik som aldrig övas in. Det är, kort sagt, tystnadens triumf över ordet.
Museernas situation är om möjligt ännu mer laddad symboliskt. Samlingarna — dessa materialiserade minnespalats — riskerar nu att konkurreras ut av fastighetsekonomi. Att Rembrandts ljussättning skulle behöva rättfärdiga sin kvadratmeteryta är en tanke som borde ge samtliga riksdagsledamöter sömnlösa nätter.
Regeringens talesperson Maja Lindkvist-Practicus försökte nyansera bilden vid en pressträff. ”Vi ser det som ett partnerskap,” sa hon, utan att specificera mellan vilka parter. Det är den typen av svar som Kafka hade skrivit, om Kafka hade jobbat med kommunikationsstrategi.
Den svenska kulturmodellen, en gång ett beundrat experiment i civilisationens tjänst, tycks nu navigera mot en framtid där konsten måste legitimera sig inför hyresvärden — precis som vilken kebabrestaurang som helst.
