FILMRECENSION

Jag ska vara ärlig med er: den här recensionen skriver jag med darrande händer. François Ozons mästerverk The Stranger berörde mig på ett sätt som få filmer gjort sedan min skilsmässa. Det påminde mig nämligen om något mycket specifikt.

Filmen handlar om en man i Nordafrika som begår ett mord och verkar fullständigt likgiltig inför konsekvenserna. Karaktären heter Meursault. Han påminde mig omedelbart om min fd make Göran.

Göran var precis likadan. Han kunde stå vid diskbänken och se helt tom ut. Precis som Meursault under rättegången. Jag frågade Göran en gång om han älskade mig. Han svarade ’det är svårt att säga.’ PRECIS som i filmen!

Ozon fångar denna numb ecstasy, som jag skriver i mina anteckningar, med stor precision. Nordafrikas hetta är metafor för Görans känslomässiga oförmåga. Det förstår man direkt om man har läst Camus. Vilket jag har. Delar av honom.

Kolonialismens skugga — och Görans semestervanor

Filmen lyfter också frågor om franskt kolonialstyre i Algeriet. Det påminde mig om när Göran bokade en solsemester till Tunisien utan att fråga mig. Ozon gör detta med en visuell skönhet som är rent luströs. Precis som de broschyrerna Göran visade mig efteråt.

Jag grät tre gånger under filmen. En gång av estetisk rörelse. Två gånger av personliga skäl. Skådespeleriet är suveränt. Vem som spelar Meursault minns jag inte just nu men han är mycket bra och påminner lite om Göran fast snyggare.

★★★★☆
4/5

Minus ett poäng för att filmen inte hade en mer explicit scen om skilsmässa, men annars felfri.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen