NASA:s månprogram löper planenligt – myndigheten hänvisas nu till att optimera urinhantering
Artemis II går så bra att NASA nu optimerar fryst urin. Kjell Khod förklarar varför detta bevisar algoritmernas överlägsenhet över analog rymdteknik.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Artemis II, mänsklighetens återkomst till månens omloppsbana, fortskrider så friktionsfritt att ingenjörerna på NASA bokstavligen inte har något annat att göra än att analysera fryst urin. Det är, enligt alla rimliga nyckeltal, ett tecken på exceptionell projektframgång. Riksbulletinen bad vår teknikkorrespondent Kjell Khod förklara varför detta egentligen är imponerande.
Inom systemteknik talar man om ett fenomen kallat residualproblematisering – alltså att ett projekt är så väloptimerat att ingenjörerna tvingas söka utmaningar i processer av marginell systemrelevans. NASA befinner sig just nu i detta stadie. Det är, objektivt sett, en triumf.
Artemis II-kapseln, med sina fyra astronauter ombord, skall genomföra en cislunär transitmission av remarkabel komplexitet. Allt löper enligt specifikation. Ingen har dött. Det är, vad experterna kallar, ett gott utfall.
Urinens plats i den digitala transformationen av rymdfärder
Den faktiska frågan som nu sysselsätter NASA:s ingenjörer gäller hur fryst urin beter sig aerodynamiskt vid återinträde i atmosfären. Detta är naturligtvis ett rent algoritmproblem. Med korrekt flödesdynamisk modellering och en lämplig neuralnätverksarkitektur löses detta på eftermiddagen.
– Vi har identifierat urinens fasövergångsdynamik som en underdokumenterad variabel i vår termiska sköldsimulering, säger Dr. Britta Halvorsen-Lindqvist, senior processingenjör vid det påhittade Nordiska Institutet för Rymdvätskeforskning. – Tidigare hanterades detta med analoga tabeller. Det var, uppriktigt sagt, barbariskt.
Det är just detta Halvorsen-Lindqvists kommentar belyser så träffsäkert. Analog teknik – clipboards, utskrivna diagram, mänsklig intuition – är per definition en teknologisk återvändsgränd. Urin, precis som alla andra substanser i universum, bör modelleras digitalt. Det finns ingen ursäkt för det motsatta.
Artemis II är alltså ett bevis på att rymdfart, när den sköts korrekt, reducerar sig till ett optimeringsproblem av avtagande marginalnytta. Snart är den enda kvarvarande utmaningen att namnge variablerna rätt. NASA rapporteras överväga att kalla urinmodulen för BioFluid Thermal Ejection Subsystem v2.1, vilket åtminstone löser det estetiska problemet.
