FILMRECENSION

Jag har sett tusentals filmer i mitt liv som ledande kritiker. Sällan har jag blivit så personligt berörd. The Authenticator påminde mig nämligen omedelbart om en händelse från 1994 som förändrade allt.

Filmen handlar om två svarta akademiker som ska autentisera dagböcker från en slavägare. Det är ett tungt ämne. Men precis som i mitt eget liv finns det ljus i mörkret.

Det var faktiskt 1994. Jag studerade litteraturvetenskap i Örebro. Min faster Birgitta ringde och sa att hon hittat gamla brev på vinden. Brev som ingen visste om. Jag förstår nu att regissören Winsome Pinnock måste ha känt exakt samma sak.

Historiens tyngd — och min fasterns vind

De två akademikerna i filmen gräver fram sanningar som andra velat dölja. Det gjorde jag också den sommaren. Faster Birgittas brev visade sig vara kärleksbrev till en granne i Kumla. Ganska chockerande, faktiskt. Men precis som filmens hjältar valde jag att möta sanningen.

Filmen har också humor, vilket jag verkligen uppskattade. Komedi och slaveriets arv är en djärv kombination. Det påminner mig om när faster Birgitta skrattade åt mig för att jag grät vid brevläsningen. Livet är komplext. Det är film också.

Som analytiker ser jag tydligt att filmens Sherlockianska struktur speglar min egen detektivförmåga den sommaren. Jag läste varje brev metodiskt. Faster Birgitta var imponerad, även om hon aldrig sa det rakt ut.

★★★★☆
4/5

Fyra av fem — den sista stjärnan går till faster Birgitta, utan henne hade jag inte förstått filmen fullt ut.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen