Nationalmuseum har hackats och skickat ut phishingmejl till tusentals mottagare. Institutionen har därmed oavsiktligt skapat det mest engagerande verket i sin 232-åriga historia.

Det råder ingen tvekan om att vi bevittnar en paradigmatisk förskjutning i den institutionella konstens självförståelse. När Nationalmuseum under tisdagen skickade ut mejl som uppmanade mottagare att ”verifiera sin identitet” uppstod något som varken kuratorerna eller hackarna hade förutsett. Verket — för det är ett verk, oavsett intention — tvingade tusentals svenskar att konfrontera sin relation till auktoritet, förtroende och klickbeteende. Walter Benjamin skrev om konstverkets aura i reproduktionens tidsålder, men han kunde aldrig ha föreställt sig phishingmejlets aura i algoritmernas.

En bourdieuansk läsning av lösenordsstöld

Det kulturella kapitalet har aldrig varit mer bokstavligt hotat. Hackarna erhöll tillgång till mejllistor med kontaktuppgifter till donatorer, konstföreningsmedlemmar och prenumeranter på museets nyhetsbrev. I Bourdieus termer handlar det om en total redistribution av det symboliska fältet. Den som kontrollerar Nationalmuseums avsändaradress kontrollerar, i förlängningen, den svenska bildningens legitimitet.

”Vi ser detta som en allvarlig IT-incident, inte som konst”, sa museets tillförordnade kommunikationschef Berit Sandqvist-Holm vid en pressträff. Hon tillade att ”vi har aldrig haft så hög öppningsfrekvens på ett utskick”. Ironin tycktes undgå henne fullständigt.

Professor Lennart Åsén vid Institutionen för kritiska digitalitetsstudier vid Södertörns högskola menar dock att händelsen kräver en djupare läsning. ”Phishingmejlet är vår tids readymade”, förklarade han. ”Duchamp ställde ett pissoir i ett galleri. Hackarna ställde ett bedrägeri i en kulturinstitution. Gränsen mellan konst och brott har alltid varit en fråga om kontext och inramning.”

Judith Butler skulle rimligen argumentera för att mejlens performativitet avslöjar identitetens grundläggande instabilitet. Mottagarna ombads bekräfta att de var sig själva — en handling som i sin repetition blottlägger att vi aldrig helt kan vara det. Att det dessutom handlade om att lämna ut sina bankuppgifter till okända aktörer i Moldavien förstärker bara den postkoloniala dimensionen.

Nationalmuseum uppger att man har polisanmält händelsen och uppgraderat sin IT-säkerhet. Flera mottagare rapporterar dock att phishingmejlet var det mest välformulerade de fått från museet på åratal.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen