Liberalerna och SD bekräftar vänskapen: ’Vi har alltid hatat varandra på ett väldigt respektfullt sätt’
Liberalerna och SD är nu vänner, vilket förvånar alla utom möjligen de som länge misstänkt att principerna hade bäst-före-datum.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
I ett historiskt ögonblick som ingen bad om har Liberalerna och Sverigedemokraterna ingått vad experter kallar ’den mest ideologiskt förvirrande politiska omfamningen sedan Molotov-Ribbentroppakten’. Partierna, som i decennier har definierat sig i opposition till varandra, bekräftar nu att de delar tillräckligt många värderingar för att åtminstone hålla varandra i handen när det blåser. Vad som exakt dessa gemensamma värderingar består av förblir, för samtliga inblandade, oklart.
Det hela började, enligt välunderrättade källor som önskar förbli anonyma men ändå gärna syns på bild, när Liberalernas partiledning under en längre tid kommit fram till slutsatsen att principerna, om de hanteras varsamt och förvaras i rätt temperatur, faktiskt kan böjas en hel del utan att gå sönder helt. Processen beskrivs internt som ’ideologisk flexibilitet’, vilket av utomstående observatörer snarare tolkas som ’ideologisk kollaps i slow motion’.
Experterna är förvirrade, men artigt så
Statsvetaren Berthold Krångström vid Institutet för Politisk Orienteringsförlust menar att situationen är utan motstycke. ’Det är som om IKEA plötsligt meddelade att de nu även säljer vapen’, säger Krångström, ’man förstår affärslogiken, men man känner sig lite konstig inombords efteråt.’
SD å sin sida har tagit emot Liberalernas närmanden med den välkända blandning av triumf och misstänksamhet som partiet odlat sedan grundandet. Internt cirkulerar enligt uppgift ett PM med titeln ’Vad vill egentligen liberalerna?’ vars svar, efter fjorton sidor analys, lyder: ’Oklart, men de verkar desperata, vilket är bra.’
Liberalernas gräsrötter, de som finns kvar, reagerar med en känsla som bäst beskrivs som ’trött förvåning’. En partimedlem i Örebro, som önskar vara anonym av hänsyn till sin mage, uttryckte saken tydligt: ’Jag gick med i Liberalerna för att jag trodde på det öppna samhället. Nu är vi tydligen kompisar med dem som vill stänga det.’
Statsminister Ulf Kristersson har inte kommenterat utvecklingen, vilket av Moderaternas presstjänst beskrivs som ’ett medvetet och kraftfullt icke-uttalande’. Från Tidökorridorerna hörs ett sus av nöjd tystnad, avbrutet enbart av ljudet av någon som mycket försiktigt räknar mandat.
Riksbulletinens politiske analytiker noterar torrt att Liberalernas resa från Karl Popper till partipiskan är komplett, och att historien om hur ett parti sålde sin själ förmodligen kommer att bli en lärorik läsning — framför allt för de partier som ännu har en att sälja.
