Medan världen brinner bär Hollywood sin statyett med upprätt huvud
Riksbulletinens chefredaktör Styrbjörn Fastlås tar ställning i frågan om Oscarsgalans förhållande till världsläget — och finner ingen av parterna särskilt oskyldig.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
LEDARE
Det råder ingen brist på apokalyptiska förtecken i vår tid — krig, klimatkollaps, demokratins utholkning och den allmänna känslan av att historien accelererar mot något vi helst inte vill namnge. Och ändå samlas mänskligheten, år efter år, för att med hängiven koncentration bevaka om en film om en leende dam eller en film om en sorgsen man förtjänar en liten förgylld gubbe. Riksbulletinen finner detta både djupt beklämmande och, efter noggrann redaktionell diskussion, fullständigt oundvikligt.
Riksbulletinen anser att Oscarsgalan, denna årliga rit där civilisationens yppersta hjärnor ägnar tre och en halv timme åt att applådera varandra i kostymer vars totala värde överstiger BNP för ett mellانstort europeiskt land, utgör ett av de mest talande dokumenten över vår tids moraliska förvirring — inte för att den är ond, utan för att den är så påfallande, nästan rörande, likgiltig inför sin egen groteskhet.
Det är naturligtvis ingen nyhet att underhållningsindustrin och världspolitiken existerar i ett slags ömsesidigt förakt, där den förra låtsas bry sig om den senare genom att sätta på sig ett lappmärke och hålla ett tal, medan den senare låtsas bry sig om den förra genom att twittra om vem som bar vad på röda mattan — men det är i kontrasten, den skarpa och nästan kirurgiska kontrasten mellan krisernas allvar och galakvällens glitter, som vår samtid avslöjar sig som den ömkliga paradox den är, uppblåst av självbelåtenhet och genomsyrad av en djup, instinktiv ovilja att välja bort det behagliga framför det nödvändiga.
Man må invända — och Riksbulletinens redaktion har hört detta argument, vid otaliga tillfällen, från personer som borde veta bättre — att kulturen är civilisationens ryggrad, att konsten håller oss mänskliga i mörka tider, och att det inte är Hollywoods fel att polisens helikoptrar cirkulerar över Gaza medan någon tackar sin agent. Det är ett argument med viss förtjänst, om man bortser från det faktum att den kultur som nu kröner sig själv med statyetter och tårar i desperat behov av en självrannsakan som aldrig, under några omständigheter, kommer att äga rum i en sal fylld med speglar och kameror.
Vad Riksbulletinen framför allt reagerar mot är inte festen i sig — vi har inget principiellt emot att välbetalda människor bär fantastiska kläder och belönar varandra — utan den tilltagande vanan att iscensätta festen som ett moraliskt projekt, som om rätt tal vid rätt mikrofon i rätt svit kunde ersätta den tråkiga, omedelbara och fullständigt fotogenfria verksamhet som faktiska samhällsförändringar kräver, och som om världens undergång vore ett manus som ännu inte fått sin rätta producent.
Riksbulletinen konstaterar, med den sorgmodiga auktoritet som femtio år av granskande journalistik förlänar, att Oscarsgalan varken är orsaken till eller botemedlet mot världens tillstånd — den är dess spegelbild, blank och opåverkad, och det mest störande med den bilden är inte vad den visar, utan hur vacker vi alla, mot bättre vetande, fortfarande tycker att den är.
