DEBATT

Regeringen presenterar nu ”nya bostadsregler” som ska lösa krisen för unga vuxna. Det låter välvilligt. Det är det inte. Bakom kulisserna pågår ett spel så genomtänkt att det nästan är beundransvärt.

Låt oss börja med fakta. Enligt Riksbulletinens egna beräkningar bor i dag 73 procent av alla svenska 28-åringar fortfarande hemma hos sina föräldrar. Ytterligare 14 procent bor hos sina far- och morföräldrar. Resterande 13 procent har flyttat till en lägenhet som officiellt klassas som ”ett skåp med fönster” och kostar 14 900 kronor i månaden i Sundbyberg.

Detta är inte en tillfällighet. Det är en plan.

Tänk efter. Vem tjänar på att unga människor inte kan flytta hemifrån? Jo, tre aktörer. För det första: fastighetsbolagen, som kan hålla hyrorna astronomiskt höga eftersom efterfrågan aldrig minskar. För det andra: Ikea, vars hela affärsmodell bygger på att desperat unga vuxna möblerar sin första trerummare på 28 kvadratmeter. För det tredje – och detta är den verkliga nyckeln – föräldrarna själva, som på detta vis garanteras gratis IT-support, matleveranser och någon att skylla på när WiFi-routern krånglar.

De ”nya reglerna” är gamla tricks i ny förpackning

Regeringens paket innehåller, om man läser det noga, ingenting. Det finns löften om ”förenklad planprocess”. Det finns skrivningar om ”ökad rörlighet på bostadsmarknaden”. Det finns en arbetsgrupp. Det finns alltid en arbetsgrupp. Arbetsgruppen ska lämna betänkande senast 2027, vilket i praktiken innebär att dagens 24-åringar hinner bli 27-åringar och fortfarande sova i sitt barndomsrum med Bob Marley-postern och LEGO Technic i garderoben.

Några röster hävdar att marknaden löser detta om man bara avreglerar tillräckligt. Dessa röster brukar tillhöra människor som köpte sin Östermalmslägenhet 1987 för 340 000 kronor och sedan ”bara råkade” sälja den för 6,2 miljoner. Deras analys förtjänar respekten av ett rasslande skratt.

Det verkliga problemet är inte regelverket. Det är att ingen med faktisk makt har något incitament att lösa krisen. Riksdagsledamöterna äger i genomsnitt 2,3 fastigheter var. Det har jag inte kunnat verifiera, men det känns troligt, och i dagens debattklimat räcker det.

Slutsatsen är kristallklar. Unga vuxna bor hemma inte för att de är bekväma eller lata. De bor hemma för att ett nätverk av fastighetsägare, politiker och Ikeamarknadsförare gemensamt bestämt att det ska vara så. De nya bostadsreglerna är ett rökridå. Arbetsgruppen är en rökridå. Den här artikeln är förmodligen också en rökridå – men åtminstone en ärlig sådan.