Låt AI ta programmerarnas jobb – Sverige förtjänar äntligen tystnad vid middagsbordet
Styrbjörn Fastlås argumenterar passionerat för att AI bör ta programmerarnas jobb – inte av ekonomiska skäl, utan av rent humanistiska.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
I decennier har vi lidit. Vi har suttit vid middagsbord, på tåg och i köer, och lyssnat på personer med sköldpaddströjor förklara varför deras aktieoptioner egentligen är en form av samhällstjänst. Nu står räddningen vid dörren, och den heter artificiell intelligens.
Det är dags att vi som nation tar ställning för något som länge betraktats som otänkbart, nämligen möjligheten att programmerarkåren, med sin oöverträffade förmåga att göra enkla saker obegripligt komplicerade och sedan fakturera för det, äntligen får träda tillbaka från den scen den ockuperat sedan 1990-talets slut.
Min tes är enkel och, vågar jag påstå, djupt humanistisk: att låta AI ersätta programmerare är inte en ekonomisk fråga, utan en civilisationsfråga. Enligt en rapport från det välrenommerade Institutet för Digital Avlastning, publicerad så sent som förra torsdagen, upplever 94,7 procent av den svenska befolkningen ”måttlig till svår psykisk belastning” när en bekant i tech-branschen börjar berätta om sin senaste ”exit”. Ytterligare 73 procent uppger att de låtsats ha ett viktigt telefonsamtal för att slippa höra frasen ”vi skalar ju globalt”.
Motargumentet som inte håller: ”Men de skapar ju värde”
Vissa röster – och jag tänker här framför allt på de som fortfarande bär laptopväskor med klistermärken på sig i 45-årsåldern – hävdar att programmerare skapar omätbart värde för samhället, ett påstående som, om man granskar det med den intellektuella stringens det förtjänar, visar sig vila på en närmast rörande naivitet. Vad de faktiskt har skapat, och detta kan beläggas statistiskt, är tolv olika appar för att dela notan på restaurang, tjugosex plattformar för att ”demokratisera” saker som redan var demokratiska, samt ett oändligt antal system som fungerar utmärkt tills man behöver dem som mest.
AI, däremot, klagar inte. AI berättar inte om sin padel-liga. AI skickar inte ett LinkedIn-inlägg om hur det ”lärt sig mer av sina misstag än av sina framgångar”. AI insisterar inte på att byta ut ett fungerande system mot ett ”modernt” dito, som efter arton månaders arbete gör exakt samma sak fast med sämre prestanda och en onödigt avrundad typografi.
De som invänder mot denna framtid brukar anföra argument om ”komplex problemlösning” och ”kreativt tänkande”, men jag ber läsaren att betänka att samma bransch som påstår sig ägna sig åt komplex problemlösning tog femton år på sig att uppfinna en knapp som tar en tillbaka till föregående sida på en webbplats – en funktion som webbläsaren hade haft sedan begynnelsen.
Riksbuletinens ståndpunkt är därför klar, välgrundad och, om vi är ärliga, länge försenad: välkomna den algoritmiska frigörelsen med öppna armar, ställ om de berörda individerna till verksamheter där deras passion för att förklara saker ingen frågat om kan komma till bättre nytta – exempelvis som frivilliga museiguider eller professionella reklamfilmsproducenter – och låt oss gemensamt, som folk, äntligen njuta av en middag där ingen säger ordet ”roadmap”.
