De kallar det ’krockskydd’. Jag kallar det en hjälm. Och det borde skrämma oss alla.
Hövding kallar sin produkt 'krockskydd' – inte hjälm. Agneta Svängrum ser igenom den semantiska bluffen och kräver svar. En polemisk granskning.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
Hövding är tillbaka. Den luftkuddebaserade cykelhjälmen som gick i konkurs har återuppstått – och denna gång vägrar de envist att kalla produkten vid dess rätta namn. Det är inte en hjälm, säger de. Det är ett ’krockskydd’. Jag har sett den här filmen förr, och den slutar aldrig bra.
Låt oss börja med fakta. Hövding är en apparat som man bär runt halsen. Vid en kollision blåses en luftkudde upp och omsluter huvudet. Det skyddar skallen vid cykelolyckor. Det är alltså, per definition, en hjälm. En hjälm som kostar runt 3 000 kronor och kräver ett abonnemang. Men nej. Hövding insisterar på att det är ett ”krockskydd”. Frågan är varför. Och svaret avslöjar ett mönster som borde få varje vaken medborgare att sätta sig upp i sängen.
I Sverige råder hjälmplikt för barn under 15 år. Vuxna cyklister är juridiskt fria att rida barskallad mot en betongkant om de så önskar. Men ordet ”hjälm” är reglerat. Det väcker associationer till standarder, tester och myndigheter. Ordet ”krockskydd” gör inte det – ännu. Det är semantisk ingenjörskonst av högsta klass. Man byter ut ordet och därmed försvinner hela regelverket. Det är samma teknik som livsmedelsproducenter använder när de kallar socker för ”fruktkoncentrat”.
Vem tjänar på att vi glömmer vad en hjälm är?
Enligt mina egna beräkningar – som är lika tillförlitliga som Hövdings marknadsundersökningar – köper ungefär 73 procent av Hövdings kunder produkten just för att slippa se ut som en cyklist. Ytterligare 19 procent köper den för att imponera på kollegor med Macbooks. Kvarvarande 8 procent är journalister på tekniksajter. Ingen av dessa grupper vill höra ordet hjälm. Marknaden har talat. Och Hövding lyssnar lydigt – på bekostnad av språklig hederlighet.
Somliga invänder att Hövding faktiskt skyddar bättre än en vanlig hjälm i vissa testsituationer. Det kan mycket väl stämma. Men det är inte poängen. Poängen är att ett företag som gick i konkurs, återuppstod, och nu säljer samma produkt med nytt namn och nytt abonnemangsupplägg, borde granskas med den skepsis det förtjänar. Konkurs är inte ett kvalitetsmärke. Det är ett varningstecken. Och abonnemang på krockskydd är – hur man än vänder på det – ett tecken på att kapitalismen ibland cyklar utan hjälm.
Transportstyrelsen sover. Konsumentverket sover. Hela den svenska cykelskyddsapparaten sover den sömn som bara drabbar myndigheter med välformulerade årsredovisningar. Ingen ställer den enkla frågan: om det skyddar huvudet och man bär det på kroppen vid cykling – vad är det då? Jag ska svara. Det är en hjälm. Med krockskyddets prislapp.
Jag kräver inte ett förbud. Jag kräver inte ens en utredning – vi har tillräckligt många av dem. Jag kräver ett enda ord. Kalla det hjälm. Sedan kan vi diskutera om det är värt tre tusen kronor och ett månatligt abonnemang att se ut som en välbärgad turist på väg till en jazzfestival. Det samtalet är jag redo att föra. Men inte förrän vi är överens om vad vi talar om.
