Håkan Nesser får inte fotboja – för han är redan straffad av Expressen
Sverige har uppfunnit en ny straffform. Den syns inte i brottsbalken. Den utdöms utan rättegång, av journalister med deadlines och Twitter-konton.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Sverige har uppfunnit en ny straffform. Den syns inte i brottsbalken. Den utdöms utan rättegång, av journalister med deadlines och Twitter-konton.
Jag dricker mitt morgonkaffe och läser domen. Håkan Nesser nekas fotboja. Skälet? Medierapporteringen kring honom är för intensiv. Det skulle bli för svårt att övervaka honom diskret. Jag sätter ner koppen. Jag läser om. Domstolen säger alltså, med raka ord, att pressen har gjort verkställigheten omöjlig. Straffet kan inte verkställas normalt – för journalisterna är i vägen.
Låt det sjunka in ett ögonblick.
En dömd persons verkliga straff avgörs nu delvis av hur många kameramän som står utanför hans port. Det är inte längre lagen som styr. Det är TT:s bevakning. Vi har, utan omröstning, infört ett parallellt rättssystem. Det administreras av chefredaktörer och klickstatistik.
Konspirationens anatomi: Vem tjänar på detta?
Jag är inte den som ser mönster där det inte finns några. Jo, det är precis vad jag är. Och det här mönstret är solklart. Medierna rapporterar intensivt. Intensiv rapportering försvårar normala påföljder. Domstolen väljer strängare alternativ. Medierna rapporterar om det strängare alternativet. Cirkeln sluts. Vem vinner? Tidningarna. Varje gång. De skapar nyheten, och nyheten skapar sedan nästa nyhet. Det är inte journalistik längre. Det är en självgående straffmaskin.
Min granne Bertil, som suttit i nämnd i trettio år, sa något klokt härom veckan. ”Agneta”, sa han, ”förr fick folk sina straff i tystnad. Nu får de dem i stereo.” Bertil har en poäng. Den dömde avtjänar sitt straff inför publik. Familjen med. Grannarna med. Alla med. Det kallas inte straff i lagen. Det kallas inte ens omnämnt. Men det är det hårdaste straffet av dem alla.
Och nu har alltså en domstol, med svenska myndigheters sedvanliga förmåga att missa poängen, bekräftat systemet officiellt. De nekade fotbojan med hänvisning till mediernas närvaro. De erkände systemet utan att ifrågasätta det. De gav det en juridisk stämpel. Nästa gång kan en åklagare citera det som prejudikat. Ju mer mediebevakning, desto hårdare verklig påföljd. Sänd in fotograferna. Domen skärps automatiskt.
Jag vet vad ni tänker. ”Agneta, du överdriver.” Kanske. Men jag minns när det var konstigt att domstolar brydde sig om PR. Nu är det ett sakskäl i ett beslut. Nästa steg tar sig självt. Det är alltid nästa steg som tar sig självt. Det är så det alltid börjar.
