SVT avslutar Kunskapskanalen som linjär sändning och hänvisar tittarna till SVT Play. Beslutet beskrivs som en demokratisering av kunskap, trots att demokratin knappt kunde hitta fjärrkontrollen.

Det finns i varje epok ett ögonblick då det auratiska objektet slutgiltigt upplöses. Walter Benjamin beskrev det i relation till konstverket. Nu sker det med själva kunskapen som kategori. Kunskapskanalen, denna sista bastion av linjär bildning, ska förpassas till det digitala arkivets bottenlösa glömska — det vill säga SVT Play.

Från tablå till tomrum: en bourdieuansk läsning

Vad innebär det egentligen att kunskap inte längre har en fast plats i tablån? Pierre Bourdieu skulle omedelbart identifiera detta som en omfördelning av kulturellt kapital. Den som aktivt söker upp en dokumentär om kvantfysik på SVT Play besitter redan det habitus som programmet var tänkt att skapa. Cirkeln sluts, och bildningsklyftan vidgas till en avgrund.

Professor emerita Gundula Svensson-Kratz vid Centrum för medieestetiska studier i Södertälje menar att nedläggningen bör förstås som en performativ akt. ”Kunskapskanalen var den sista platsen där en människa kunde råka lära sig något av misstag”, säger hon. ”Nu krävs det intentionalitet, och det är som bekant den mest ojämlikt fördelade resursen i samhället.”

SVT:s ledning framhåller att innehållet inte försvinner utan bara byter distributionsform. Det är ett argument som påminner om att påstå att biblioteket inte brunnit ned — böckerna finns ju fortfarande som atomer i atmosfären. Judith Butler skulle kalla det en diskursiv omsramning av förlusten. SVT kallar det ”ett naturligt steg i tittarnas riktning”.

Särskilt anmärkningsvärt är att beslutet knappt väckte debatt. I ett land som gärna talar om kunskapssamhället visade sig kunskapskanalen vara ungefär lika saknad som en fotnot i en avhandling ingen läst. Tittarsiffrorna hade förvisso sjunkit, men det hade även läsningen av Adorno, utan att någon föreslagit att avskaffa Frankfurtskolan.

Kvar står vi med den kanske mest svenska paradoxen av alla: ett samhälle som avvecklar sina bildningsinstitutioner med exakt samma byråkratiska lugn som det en gång byggde dem.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen