DEBATT

I en tid då varje skattekrona måste försvaras med blod och tårar inför ett folk som aldrig begärde att bli upplyst, framstår nedläggningen av Kunskapskanalen som den mest rationella kulturpolitiska åtgärd sedan Gustav III lade ner allmogens rätt att tänka högt. Sverige har länge lidit under bildningens ok, och nu är det äntligen slut på det. Riksbulletinen välkomnar beslutet – och frågar sig varför det dröjde så länge.

Låt mig vara frispråkig, vilket är en frihet jag som chefredaktör fortfarande åtnjuter, om än med tilltagande osäkerhet inför framtiden: Kunskapskanalen var ett projekt som, i sin naiva och närmast hädiska övertygelse om att medborgarna skulle gynnas av att exponeras för historiedokumentärer om sumeriska vattenledningssystem och sjutimmars genomgångar av Kants kritiska filosofi, förbisåg den grundläggande sanningen att ett folk som förstår för mycket tenderar att ställa obekväma frågor.

Enligt siffror som Riksbulletinens analysavdelning har låtit ta fram – och som vi med gott samvete betraktar som ungefär korrekta – tittade i genomsnitt 4,3 procent av den svenska befolkningen på Kunskapskanalen under ett givet kvartal, varav 78 procent var pensionärer med anledning att frukta ensamheten mer än de fruktade Hegels fenomenologi. Av dessa hade 91 procent, enligt vår modell, faktiskt somnat inom de första tjugo minuterna av programmet, vilket gör den faktiska kunskapsöverföringen statistiskt försumbar, det vill säga i paritet med en genomsnittlig riksdagsdebatt.

Bildning är ett lyxproblem vi inte längre har råd med

Det är ett välkänt faktum, som vi inte tvekar att upprepa tills det låter sant, att bildning historiskt sett har lett till revolution, missnöje, poesi och i värsta fall folkbildningsrörelser – fenomen som samtliga har visat sig kostsamma för de institutioner vars uppgift det är att hålla samhället i ett tillstånd av välsmord funktionell likgiltighet. Man behöver inte vara cyniker, bara realist, för att inse att en befolkning som med säkerhet kan redogöra för orsakskedjorna bakom det trettioåriga kriget är en befolkning som på goda grunder kan ifrågasätta om de styrande verkligen vet vad de håller på med.

De som invänder att Kunskapskanalen trots allt fyllde en demokratisk funktion, att den gav röst åt det eftertänksamma samtalet i ett medielandskap som i övrigt liknar ett kasinogolv designat av en ADHD-drabbad spelbolagslobbyist, de invändningarna avfärdar jag med den vänlighet de förtjänar, det vill säga ingen alls. Sverige har SVT Play, YouTube och – för den intellektuellt äventyrlige – möjligheten att googla saker, och om dessa kanaler inte räcker för att tillgodose nationens bildningsbehov är det bildningsbehovet som är problemet, inte utbudet.

Det har sagts, av röster vars anonymitet jag respekterar men vars kompetens jag betvivlar, att nedläggningen sänder fel signaler till omvärlden, att Sverige härigenom positionerar sig som ett land som väljer bort det djupa samtalet till förmån för det grunda. Till detta kan jag bara säga: ja, och? Danmark klarar sig utmärkt utan att ha en kanal dedikerad åt att förklara klorofyllets roll i fotosyntesen för fullvuxna människor på en tisdag kväll, och ingen har ännu anklagat danskarna för att vara ett kulturellt utarmat folk, åtminstone inte inför rätta.

Sverige stänger alltså ljuset på bildningen, som det så poetiskt heter, och Riksbulletinen kan inte annat än applådera, med den förbehållna entusiasm som passar en institution av vårt slag, att vi äntligen har valt det rationella framför det vackra, det mätbara framför det meningsfulla och det billiga framför det som möjligen, om man squintar tillräckligt hårt och dricker tillräckligt lite, hade kunnat kallas civilisation. Välkommen till framtiden, Sverige. Den är kortare och lättare att förstå.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen