Nationalmuseum hackat: Äntligen når svensk kulturpolitik en bredare publik
Nationalmuseum har hackats och skickar nu ut phishingmejl till intet ont anande svenskar. Det är, om man tänker efter, den mest framgångsrika digitala kommunikationsinsats museet genomfört på åratal. Jag skriver det med en viss sorg.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Nationalmuseum har hackats och skickar nu ut phishingmejl till intet ont anande svenskar. Det är, om man tänker efter, den mest framgångsrika digitala kommunikationsinsats museet genomfört på åratal. Jag skriver det med en viss sorg.
Jag besökte Nationalmuseum förra hösten. Det var en tisdag. Jag var nästan ensam. En vakt nickade åt mig. En skolklass sprang förbi och ignorerade en Zorn. Det var, sammanfattningsvis, en typisk dag i det svenska kulturlivet.
Nu meddelar museet att de blivit hackade. Okända aktörer använder museets mejlserver för att sprida phishingmejl. Tusentals mottagare har fått höra av sig från ”Nationalmuseum” med lockande erbjudanden om, förmodar jag, falska konstutställningar eller stulna bankuppgifter. Båda varianterna låter, i ärlighetens namn, ungefär lika trovärdiga.
Jag vill inte vara cynisk. Det vill jag verkligen inte. Men det är svårt att undvika observationen att hackarna lyckades med något som museernas kommunikationsavdelningar kämpat med i decennier: att få folk att faktiskt öppna mejlen.
Kultursektorn möter den digitala verkligheten – på sämsta möjliga sätt
Det finns naturligtvis ett allvarligt problem här. Cybersäkerhet vid svenska statliga institutioner är en verklig och växande risk. Jag erkänner det gärna. Kritisk infrastruktur, personuppgifter, förtroendet för offentliga institutioner — allt detta står på spel. Det är inte en liten sak.
Men det är svårt att låta bli att notera det absurda i situationen. Museet som förvaltar verk värda miljarder kronor hade tydligen inte råd med ordentliga IT-säkerhetsrutiner. Budgeten räckte till en ny kafeteria med ekbord. Den räckte inte till tvåfaktorsautentisering.
Jag ringde en bekant som arbetar inom museivärlden. Han bad mig inte namnge honom. ”Det är ju inte konstigt,” sa han trött. ”Vi söker anslag för att digitalisera arkiven. Vi får pengar till en workshop om inkluderande konstpedagogik. Sedan undrar folk varför servern är från 2014.”
Det sitter kvar, den meningen. För det är så det fungerar. Vi finansierar det synliga och det politiskt opportuna. Vi skjuter på det tekniska och det tråkiga. Och sedan en dag skickar Nationalmuseum ut phishingmejl — och når fler människor än någon pressrelease om samtidskonst någonsin gjort. Det är ingen framgång. Det är en diagnos.
