Nationalmuseum gör äntligen konsten tillgänglig för alla – även för bedragare
När Nationalmuseum nyligen hackades och började skicka ut phishingmejl reagerade allmänheten med bestörtning. Det är fel reaktion. För första gången på museets 175-åriga historia når dess kommunikation faktiskt ut till folket.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
När Nationalmuseum nyligen hackades och började skicka ut phishingmejl reagerade allmänheten med bestörtning. Det är fel reaktion. För första gången på museets 175-åriga historia når dess kommunikation faktiskt ut till folket.
Jag har besökt Nationalmuseum tre gånger. Varje gång har jag känt mig ignorerad. Entrén är kall. Personalen är tyst. Nyhetsbrevet, när det väl kommer, handlar om vernissage för utställningar jag aldrig har råd att prioritera. Men den här veckan fick jag äntligen ett mejl som engagerade mig på riktigt. Ämnesraden löd: ”BRÅDSKANDE: Bekräfta din kulturprenumeration eller förlora tillgången.” Jag läste varje ord.
Tesen är enkel. Staten lägger varje år 312 miljoner kronor på att finansiera kulturinstitutioner vars nyhetsbrev öppnas av i genomsnitt 4,7 procent av mottagarna. Det är en siffra jag har räknat ut själv, men den känns träffsäker. Phishingmejlet från det hackade Nationalmuseum hade enligt tillförlitliga uppgifter en öppningsfrekvens på 67 procent. Det är en kulturpolitisk triumf.
Demokratisering genom kriminalitet
Kritikerna invänder att mejlen ledde till att pensionärer i Skövde lämnade ifrån sig sina bankuppgifter. Det är ett legitimt motargument. Jag avfärdar det ändå. Kulturinstitutionerna har i decennier talat om att ”möta medborgarna där de är”. Medborgarna är i sin inkorg. De är på väg att klicka. Nu möttes de äntligen – om än av ryska aktörer med falska PDF-bilagor märkta ”Rembrandt_faktura_2024.exe”.
Det finns en djupare ironi här. Nationalmuseum rymmer verk av Zorn, Larsson och Roslin. Dessa konstnärer kämpade i sin tid för att bli sedda av makten. Nu kämpar museet självt för att bli sett av medborgarna. Hackarna löste det problemet på 72 timmar. Visst kan man invända att metoden är olaglig. Men har kulturdepartementet en bättre plan? Jag har väntat i tolv år.
Statistiken är nedslående hur man än vrider på den. Enligt en rapport jag delvis minns från 2021 besöker 78 procent av svenska medborgare aldrig ett statligt konstmuseum under ett givet år. Phishingattacken nådde uppskattningsvis 240 000 unika mottagare på 18 timmar. Det är fler än museets hela årliga besöksantal, med marginal. Räkna på det, kulturminister.
Jag är naturligtvis inte omedveten om riskerna. Ekonomisk brottslighet är allvarlig. Förtroendet för statliga institutioner urholkas. Äldre och sårbara drabbas oproportionerligt. Allt detta är sant och bör sägas. Men förtroendet för Nationalmuseum var redan urholkat – av irrelevans, av otillgänglighet, av en butiksdel som säljer tygkassar med Monet-tryck till 395 kronor styck.
Min slutsats är inte att staten bör anlita cyberkriminella för sin kommunikationsstrategi. Det vore absurt och jag skriver det bara för att det ska stå i protokollet. Min slutsats är denna: när ett phishingmejl presterar bättre än tre decenniers kulturpedagogik har vi ett strukturellt problem. Och strukturella problem löser vi i Sverige på ett välkänt sätt – med en statlig utredning som levereras 2029, varefter ingenting händer.
