Nationalmuseum har hackats och skickat phishingmejl till tusentals prenumeranter. Institutionen bekräftar att det är första gången museet lyckats nå en bred publik.

Det som vid en ytlig läsning framstår som ett IT-intrång är i själva verket en djupt signifikant händelse. Nationalmuseum, denna bastion för det borgerliga kulturkapitalet, har via phishingmejl äntligen överskridit den tröskel Bourdieu beskrev som det symboliska våldet. Mejlen bad mottagarna klicka på en länk och uppge sina bankuppgifter. Det är, om man så vill, en performativ gest i Walter Benjamins anda — konsten reproducerad som bedrägeri.

Från aura till phishing: en strukturell förskjutning

Kulturkritikern och docenten Märta Hegemonsson vid Södertörns högskola ser hackningen som oundviklig. «Museet har i decennier försökt nå ut bortom den bildade medelklassen», säger hon. «Att man slutligen lyckas först när man ber folk lämna ut sina lösenord säger allt om det svenska kulturklimatet.» Hon menar att phishingmejlet uppfyller Judith Butlers krav på subversiv performativitet.

Nationalmuseums kommunikationschef har bett om ursäkt i ett pressmeddelande. Meddelandet innehöll dock en misstänkt länk längst ner. IT-avdelningen utreder nu om även pressmeddelandet skickades av hackarna eller av kommunikationsavdelningen själv. Skillnaden har visat sig vara svår att fastställa.

Polisen uppger att tusentals personer klickade på länken. Flertalet angav som skäl att de litade på Nationalmuseums varumärke. Några få uppgav att de trodde det var ett konstprojekt. En pensionär i Täby menade att hon känt sig «delaktig i kulturen för första gången».

Händelsen väcker dock den större frågan om vad en kulturinstitution egentligen är i vår tid. Om ett museum kan hackas till att bedra sin publik, skiljer sig det strukturellt från entréavgiften? Märta Hegemonsson planerar redan en antologi med titeln Från Rembrandt till ransomware: en läsning.

Nationalmuseum meddelar att man framöver ska införa tvåfaktorsautentisering — något museet kallar «en ny barriär mellan konsten och folket, i god institutionell tradition».