Nationalmuseum har efter en cyberattack oavsiktligt blivit Sveriges mest framgångsrika konceptkonstnär. Phishingmejlen når en publik som museet aldrig lyckats engagera genom ordinarie verksamhet.

Det som IT-säkerhetsexperter kallar ett dataintrång framstår vid närmare läsning som en radikal demokratisering av den konstnärliga praktiken. Nationalmuseums hackade mejlsystem skickade under tisdagen ut tusentals phishingmejl med uppmaningen att verifiera sin identitet via en extern länk. I en tid då museet kämpar med vikande besökssiffror nådde dessa mejl fler svenskar på en förmiddag än sommarens samtliga utställningar tillsammans. Walter Benjamin hade utan tvekan identifierat detta som konstverkets reproduktion i den digitala tidsåldern — fast med tillägg av kontonummer.

Bedrägeriet som relationell estetik

Kulturminister Parisa Liljestrand har ännu inte kommenterat händelsen, men Riksbulletinen har talat med Agnes Mörkström, docent i digital estetik vid Södertörns högskola. ”Det här är egentligen Nicolas Bourriauds relationella estetik i sin renaste form”, säger Mörkström. ”Verket existerar i mötet mellan institution och mottagare. Att mötet råkar resultera i identitetsstöld gör det bara mer angeläget.”

Phishingmejlen var skrivna i Nationalmuseums grafiska profil och uppmanade mottagarna att ”bekräfta sitt medlemskap” genom att ange personnummer och kortuppgifter. Flera mottagare rapporterar att mejlen var avsevärt mer välformulerade än museets ordinarie nyhetsbrev. En pensionär i Lidingö beskrev mejlet som ”det mest engagerande hon fått från Nationalmuseum sedan 2014”. Bourdieus begrepp om kulturellt kapital får här en bokstavlig ekonomisk dimension.

Från Nationalmuseums pressavdelning hävdar man att intrånget upptäcktes snabbt och att inga samlingar påverkats. Man betonar att museets fysiska konstverk är säkra. Det tycks dock avslöja en institutionell världsbild där Rembrandts etsningar fortfarande utgör det primära skyddsobjektet medan tiotusen svenskars bankuppgifter betraktas som sekundära. Judith Butler skulle sannolikt beskriva det som ett performativt upprätthållande av den analoga hegemonin.

Polisen utreder händelsen som grovt dataintrång, men har ännu inte fastställt om gärningspersonerna agerade med konstnärlig intention. Frågan är relevant, då flera gallerier redan uttryckt intresse för att ställa ut mejlkorrespondensen. Moderna Museet ska enligt uppgift ha hört sig för om rättigheterna.

Det mest anmärkningsvärda är kanske att Nationalmuseum äntligen lyckats med det som åratal av pedagogiska satsningar misslyckats med — att få vanliga svenskar att faktiskt öppna ett mejl från museet.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen