Au pairen är inte ett barn – hon är ett skattesmål med egen sovplats
Sverige har ett organiserat system för lagbrott. Det kallas au pair-programmet. Och bakom varje välvårdad villa i Danderyd döljer sig ett brott som medelklassen länge har lyckats kalla för 'kulturutbyte'.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
Sverige har ett organiserat system för lagbrott. Det kallas au pair-programmet. Och bakom varje välvårdad villa i Danderyd döljer sig ett brott som medelklassen länge har lyckats kalla för ’kulturutbyte’.
Låt mig vara tydlig. Jag har ingenting mot au pairer som personer. Jag har allt emot det nätverk av välmenande medelklassfamiljer som systematiskt utnyttjar dem – och sedan serverar rödvin på middagsbjudningen och pratar om rättvisa löner.
Systemet fungerar så här. En familj i Lidingö eller Täby ansöker om en au pair. Officiellt är det ett kulturutbyte. I praktiken är det en heltidsanställd barnskötare som bor i förrådet och betalar för privilegiet med sin arbetstid. Enligt mina egna beräkningar – baserade på en grundlig genomgång av tre Facebook-grupper – arbetar 84 procent av svenska au pairer mer än avtalad tid. Av dessa uppger 71 procent att de även städar, lagar mat och hämtar hundar. Kulturen de utbyter verkar uteslutande gå i en riktning.
Men detta är inte slump. Det är ett system. Jag har granskat mönstret i över ett decennium. Samma familjer som driver kampanjer för schysta villkor på LinkedIn skapar hemliga WhatsApp-grupper med namn som ”Au pair-tips 🌸” där de utbyter råd om hur man formulerar kontrakt för att slippa betala övertid. Det är inte naivitet. Det är sofistikerat klassbrott med emoji.
Skattebrott med hjärta och ekologisk mjölk i kylskåpet
Här kommer den del som ingen vill säga högt. Au pair-ersättningen – kallad ”fickpengar” i lagstiftningen, vilket i sig är ett semantiskt mästerverk – beskattas inte som lön. Familjen drar av barnpassning via RUT-avdraget. Au pairen räknas inte som anställd. Alla vinner. Utom au pairen, förstås, som saknar pensionsrätt, sjukpenning och rätten att klaga utan att bli utvisad.
När jag påpekar detta för berörda familjer möts jag alltid av samma svar. ”Men hon är som en del av familjen.” Javisst. En del av familjen som signerar ett kontrakt, har bestämda arbetstider och måste be om lov att använda tvättmaskinen. Jag har aldrig behövt söka dispens för att tvätta mina egna kläder i min egen familj. Det är, vågar jag påstå, en ledtråd.
Motargumentet lyder: ”Au pair-systemet ger unga utländska kvinnor en chans att uppleva Sverige.” Sverige med sex timmars barnvakt varje morgon och en arbetsgivare som kallar sig värd. Jag har sett turistbroschyrer. De innehåller sällan en sopkvast.
Det finns en enkel lösning. Anställ en barnvakt. Betala lön. Betala skatt. Sluta kalla det kulturutbyte. Om ni verkligen vill byta kultur kan ni skicka era egna barn till Filippinerna och låta dem diska i tre månader. Jag misstänker att intresset för kulturutbyte då svalnar avsevärt.
