Containrarna som ska rädda Sverige — men aldrig öppnas
Sverige förbereder sig för krig och kris med containrar fyllda av livsviktig utrustning. Containrar som, i händelse av kris, troligtvis inte ska användas. Riksbulletinen har granskat den mest svenska lösningen på ett allvarligt problem.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
LEDARE
Sverige förbereder sig för krig och kris med containrar fyllda av livsviktig utrustning. Containrar som, i händelse av kris, troligtvis inte ska användas. Riksbulletinen har granskat den mest svenska lösningen på ett allvarligt problem.
Riksbulletinen anser att det är dags att tala klarspråk om den svenska krisberedskapen. Sedan flera år tillbaka har myndigheter och försvarsmakt anskaffat så kallade kris- och krigscontainrar. De är fyllda med förnödenheter, utrustning och förhoppningar. De är placerade på hemliga eller halvhemliga platser runt om i landet. Och de ska, om allt går som det brukar gå i Sverige, aldrig öppnas.
Detta är inte slump. Detta är strategi.
Riksredaktionen har länge anat ett mönster. Sverige har en stolt tradition av att förbereda sig för det värsta — genom att köpa in det bästa — och sedan låsa in det i ett förråd tills det går ut. Vi minns ammunitionslagren som ruttnade. Vi minns munskydden som kastades. Vi minns beredskapsmatlagret som avvecklades precis innan en pandemi. Containrarna är nästa kapitel i denna stolta roman.
Containern som symbol för ett helt samhällssystem
Ty containern är inte bara en container. Den är en metafor. Den representerar hela den svenska modellen för ansvar: köp in, låt någon annan ansvara, hoppas att ingen frågar. Inuti containern finns syrgas, förbandsmaterial och möjligen en manual på svenska och engelska — men inte på de språk som de som faktiskt ska använda den talar. Utanpå containern sitter ett lås. Nyckeln finns hos en myndighet. Myndigheten har nyckelns nyckel hos en annan myndighet. Den myndigheten är nedlagd sedan 2019.
Någon måste ha planerat detta. Det är för perfekt för att vara en slump.
Riksbulletinen kräver svar. Hur många containrar finns det? Var finns de? Vem har nycklarna? Och framför allt: har någon, vid något tillfälle, faktiskt öppnat en av dem — utan att det omedelbart utlöste en utredning, en remissrunda och ett betänkande? Vi misstänker att svaret är nej. Vi misstänker att containrarna, djupt inne i sin plåtiga ensamhet, börjar ana att de är en del av ett system som värdesätter symbolen framför substansen.
Sverige behöver inte fler containrar. Sverige behöver någon som vågar öppna dem.
