LEDARE

Något har förändrats i den svenska borgerligheten. Liberalerna har börjat kommunicera med Sverigedemokraterna med ett leende som är svårt att läsa. Samtidigt rasar Simona Mohamssons förtroendekurva på ett sätt som är alltför dramatiskt för att vara en slump.

Riksbulletinen anser att den svenska politiken befinner sig vid ett vägskäl. Inte ett vanligt vägskäl. Det är ett vägskäl utan vägskyltar, grävt ut av okända händer, mitt i natten.

Liberalerna har länge positionerat sig som demokratins väktare. De bar liberalismens fana med stolthet. Nu viker de fanan. Försiktigt, nästan omärkligt, men ändå. Partiledningens SD-öppning är inte ett misstag. Den är ett budskap. Frågan är till vem.

Mohamsson-paradoxen: en kurva ingen beställde

Samtidigt störtdyker Simona Mohamssons förtroendekurva. Det sker precis när Liberalerna börjar röra sig mot höger. Riksbulletinen noterar sambandet med den analytiska skärpa som kännetecknar vår redaktion. Är det en tillfällighet? Naturligtvis inte. Ingenting i svensk politik är en tillfällighet. Minst av allt kurvor.

Mohamsson är polariserande, säger kommentatorerna. Men polariserande för vem? För dem som alltid velat ha en ursäkt. Hennes fallande siffror tjänar någon. Sådana siffror faller aldrig av sig själva. De får hjälp.

Riksbulletinen anser att mönstret är tydligt. Liberalerna glider. Mohamsson sjunker. Och i mitten av denna rörelse sitter ett parti som heter Sverigedemokraterna och ler ett leende som inte når ögonen. Det är inte ett sammanträffande. Det är koreografi.

Vi uppmanar den svenske medborgaren till vaksamhet. Dörrar öppnas inte av sig själva. Förtroendekurvor faller inte utan assistans. Och Liberalerna — det parti som en gång läste Popper — har börjat bläddra i en helt annan bok. Vi vet inte titeln ännu. Men vi misstänker att den saknar register.

— Agneta Svängrum, Politisk kommentator, Riksbulletinen