Trumpadministrationen överväger att skicka 1 100 afghaner som riskerat livet för amerikanska styrkor till Kongo istället för USA. Förslaget beskrivs som en kreativ lösning på invandringsfrågan av tjänstemän som aldrig själva riskerat något alls. I Sverige hade man förmodligen utrett frågan i åtta år och sedan tappat bort ärendet.

När jag var i Kabul 2012 träffade jag tolkar som bokstavligen hade skotthål i kläderna efter att ha tjänat den amerikanska armén. De fick löften om visum, trygghet och ett nytt liv. Nu erbjuds de alltså Kongo, vilket tekniskt sett uppfyller löftet om ”ett nytt liv” om man inte är alltför petig med detaljerna.

Tacksamhet med geografisk kreativitet

Som en källa i Bryssel förklarade för mig över en alltför dyr lunch: ”Det här är egentligen logiskt om man ser USA:s allierade som Ikea-möbler — man kan returnera dem vart som helst så länge man har kvittot.” Problemet är att ingen verkar ha kvittot. Pentagon hänvisar till Vita huset, Vita huset hänvisar till Homeland Security, och Homeland Security hänvisar till en webbsida som inte fungerar.

”Vi ser detta som en win-win-situation”, sa den påhittade men fullt tänkbara biträdande statssekreteraren Chad Bridlington III vid en presskonferens i Washington. ”Afghanerna får ett land, Kongo får arbetskraft, och vi slipper skämmas vid middagsbjudningar — åtminstone inte för just det här.” Han tillade att departementet också undersökt Grönland, men att det ”redan var upptaget diplomatiskt”.

I Sverige, detta lilla land som älskar att föreläsa om mänskliga rättigheter på internationella konferenser, har reaktionerna varit förutsägbart högljudda och fullständigt verkningslösa. En motion i riksdagen om att ”uttrycka oro” förväntas samla bred majoritet. Ingen förväntar sig att den leder någonstans, men den kommer att se bra ut i partiprogrammet.

Det verkligt remarkabla är inte att förslaget finns. Det är att det finns en byråkratisk apparat som på fullaste allvar sitter och ritar på kartan, drar ett streck från Kabul till Kinshasa, och kallar det tacksamhet. När jag bevakade fredsförhandlingarna i Genève sa en veteran diplomat något jag aldrig glömt: ”I utrikespolitiken är ett löfte bara ett löfte tills det kostar något.”

De 1 100 afghanerna väntade på det amerikanska löftet i över ett decennium. De får nu lära sig vad alla Washingtons allierade förr eller senare upptäcker: att vara nyttig och att vara välkommen är två helt olika saker.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen