Kreml vill rensa ryska biografer från västerländska filmer. Beslutet beskrivs som det mest ambitiösa försöket att bekämpa glädje sedan Moskvas stadsplanering.

När jag var i Beirut under den libanesiska filmfestivalen 2019 sa en iransk regissör något klokt. ”Censur fungerar alltid — tills den inte gör det.” Putin tycks inte ha träffat den mannen. Istället har Kreml meddelat att västerländska produktioner ska fasas ut från ryska biografsalonger till förmån för inhemsk film.

Rysk kulturminister: ”Vi har alltid haft bättre explosioner”

Som en källa i Bryssel förklarade för mig över en helt acceptabel Côtes du Rhône: detta handlar inte om kultur. Det handlar om kontroll över narrativet. Hollywood-filmer har den irriterande egenskapen att visa världar där institutioner ibland fungerar. Det är förståeligt att Kreml finner det provocerande.

Den ryske kulturkritikern och säkerhetsanalytikern Dmitrij Glazunov — som numera bor i Tbilisi av ”hälsoskäl” — var tydlig i sin bedömning. ”Putin är rädd för Marvel-filmer, inte för att de är bra, utan för att till och med en fiktiv rättsstat gör folk avundsjuka.” Glazunov tillade att den enda actionhjälte Kreml tolererar är en som aldrig ifrågasätter sin chef.

Historiskt sett har denna typ av kulturell isolationism alltid slutat likadant. Sovjet försökte. Nordkorea försöker fortfarande. Resultatet blir en svart marknad där piratkopierade USB-stickor får samma mytiska status som samizdat-litteratur. I Sverige skulle man kalla det ”disruption” och bjuda in någon att tala om det på Almedalen.

Det verkligt fascinerande är vad som ska fylla tomrummet. Rysk film har förvisso en stolt tradition — Tarkovskij, Eisenstein, Sokurov. Men Kreml vill inte ha konst. Kreml vill ha propaganda med popcorn. Skillnaden är att propaganda sällan klarar sig utan statligt biljettstöd.

Det hela påminner om något en argentinsk diplomat en gång sa till mig i Wien. ”Den som bränner böcker saknar bara tålamod att bränna idéer.” Putin har gott om tålamod, men internet har mer.