V-toppar firar sänkt partiskatt med shoppinglista – proletariatets konsumtionsbehov äntligen tillgodosedda
Vänsterpartiets toppar vill sänka sin egen partiskatt och handla på Elgiganten. Klasskampen har aldrig varit så bekväm.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Vänsterpartiets ledande företrädare kan få behålla mer av sin lön efter en möjlig sänkning av den interna partiskatten. Nyheterna mottogs med en entusiasm som partiet normalt reserverar för förstatliganden och hyresregleringar. Riksbulletinen har med stort intresse tagit del av de önskelistor som nu cirkulerar i partiets innersta kretsar.
Det är noterat att Vänsterpartiets högsta företrädare, vars politiska livsuppgift består i att motverka varje form av privat förmögenhetsackumulering, nu med viss iver planerar sina personliga inköp. Partiskatten, den solidariska avgift som historiskt har garanterat att ingen V-topp riskerar att smittas av borgerlig köpglädje, föreslås alltså sänkas. Redaktionen har kommit till slutsatsen att detta utgör den mest uppriktiga politiska omsvängningen sedan socialdemokratin upptäckte aktiefonder.
Klasskampens nya ansikte: fler kronor till Elgiganten
Enligt uppgifter som Riksbulletinen har granskat med vederbörlig noggrannhet uppger flera av partiets riksdagsledamöter att de önskar köpa bland annat nya elektronikprodukter och heminredning. Det torde inte undgå den uppmärksamme läsaren att dessa konsumtionsönskemål är i det närmaste identiska med vilken medelklasssvensk som helst. Skillnaden, vill det hävdas, är att medelklasssvensken sällan motiverar sitt IKEA-besök med dialektisk materialism.
Docent Rigmor Planstedt vid Centrum för politisk beteendevetenskap vid Lunds universitet kommenterar saken med följande ord: ”Det finns en djupt mänsklig tragik i att upptäcka att revolutionärer, precis som alla andra, egentligen mest vill ha en ny luftfritös.” Hon tillägger att fenomenet är väl belagt i forskningen. ”Vi kallar det proletär köpångest – känslan av att vilja konsumera men behöva formulera det som systemkritik.”
Riksbulletinen har med viss möda försökt förstå den ideologiska koherensen i att ett parti som vill beskatta alla andra till bristningsgränsen nu ivrigt diskuterar hur dess egna företrädare ska beskattas mindre. Partiets organisationssekreterare ska enligt interna källor ha formulerat kompromissen att inköpen bör ske i ”klassmässigt försvarbara butiker”. Vad detta innebär i praktiken har dock ingen förmått definiera.
Det bör vidare noteras att partiskatten ursprungligen infördes just för att säkerställa att folkvalda socialister inte fjärmades från de villkor som deras väljare lever under. Tanken var alltså att materiell avsägelse skulle garantera ideologisk autenticitet. Att denna princip nu får ge vika för önskemål om bättre hushållsmaskiner säger, enligt redaktionens bedömning, mer om den mänskliga naturen än om partipolitiken.
Vänsterpartiet meddelar att frågan ska behandlas på nästa kongress, där den troligen kommer att debatteras med samma passionerade allvar som man vanligtvis ägnar åt NATO-frågan och kapitalismens undergång. Partiskatten väntas sänkas med bred majoritet, eftersom de som röstar också råkar vara de som gynnas. Redaktionen önskar avslutningsvis påpeka att detta arrangemang på de flesta andra håll i samhället brukar kallas intressekonflikt – men inom vänstern benämns det tydligen interndemokrati.
