När en sjuåring måste lära staten dess egna skyldigheter
Riksbulletinen kommenterar att en sjuåring lyckades få svar av statsministern om barn i fängelse — och drar sina slutsatser om demokratins tillstånd.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
LEDARE
En sjuåring har skrivit till statsministern om barn som sitter i fängelse, och faktiskt fått svar. Riksbulletinen tar detta som det högtidliga bevis det är — inte på att demokratin fungerar, utan på att den uppenbarligen kräver handledning från lågstadiet.
Riksbulletinen anser att det tillfälle som nu uppstått, då en sjuårig medborgare med penna och rättstavningsproblem lyckades åstadkomma vad en hel opposition, ett flertal remissinstanser och åtskilliga JO-anmälningar inte förmått, nämligen att förmå statsministern att faktiskt svara på en fråga om barn i fängelse, förtjänar att uppmärksammas med den allvarliga högtidlighet som ämnet kräver.
Det är, menar redaktionen, inte i första hand en berörande historia om barns engagemang i politiken, som de borgerliga dagstidningarna med sina varma tecknade illustrationer vill göra gällande — det är ett monumentalt erkännande av att vuxenvärldens institutioner, myndigheter och förtroendevalda, fungerar bäst när de hanteras med den okonstlade direkthet som endast ett barn i sjuårsåldern besitter, oförstört av taktisk hänsyn, koalitionsbyggande eller rädslan för nästa partistämma.
Staten svarar på brev — men bara när avsändaren inte kan röstas bort
Redaktionen vill dessutom fästa läsarens uppmärksamhet vid den pikanta omständigheten att statsministern, som är känd för att bemöta pressens frågor om barn i förvar med ett mått av orörlig vältalighet som gränsar till konst, fann sig manad att gripa pennan — eller möjligen diktafonen, vi förbehåller oss rätten till osäkerhet i detta avseende — och formulera ett faktiskt svar, vilket med fog kan beskrivas som en händelse av sällsynt konstitutionellt intresse, om än av oklart praktiskt värde för de barn vars situation föranledde korrespondensen.
Riksbulletinen föreslår därför, i all ödmjukhet och med den konstruktiva anda som alltid utmärker denna redaktions offentliga ställningstaganden, att riksdagen omedelbart inrättar ett särskilt remissorgan bestående av barn i åldrarna sex till nio år, försedda med linjerade block och vattenfärger, och att samtliga propositioner av humanitär karaktär hädanefter undertecknas av minst en person som ännu inte lärt sig löpskrift — ty det är uppenbart att detta är den kommunikationsform som väcker störst gehör i Rosenbad.
Sverige är ett land som gärna förklarar sig vara ett föredöme i frågor som rör barnets rättigheter, och Riksbulletinen ser inget skäl att bestrida denna självbild, förutsatt att vi tillåts notera att föredömet tydligen behöver påminnas om sig självt av en person som ännu inte börjat på mellanstadiet.
