Det är dags att fria den hjärnlöse tjänstemannen – ett juridiskt och moraliskt krav
Riksbulletinens chefredaktör argumenterar kraftfullt för att riksdagschefen är oskyldig – det var händerna som styrde om pengarna, inte hjärnan.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
När riksdagschefen Erik Svenhammar överförde 2,3 miljoner kronor av allmänna medel till sitt privata konto, handlade han utan hjärnans vetskap eller medgivande. Detta är inte ett brott – det är en medicinsk tragedi. Riksbulletinen kräver nu att rättsväsendet tar sitt förnuft till fånga, vilket hjärnan uppenbarligen inte gjorde.
Låt mig vara tydlig, med den tydlighet som endast en man av min ställning kan uppbåda, och som situationen både kräver och förtjänar: Erik Svenhammar är oskyldig. Han är oskyldig på samma sätt som ett piano är oskyldigt när det faller från ett fönster och krossar en förbipasserande – instrumentet handlade, men ingen ansvarig aktör befann sig bakom tangentbordets beslut. Svenhammar styrde om pengarna med sina händer, sina fingrar, sin datormus och sitt BankID, men hjärnan – den avgörande biologiska enheten – deltog vid inget tillfälle i processen.
Detta är inte en juridisk spetsfundighet. Det är vetenskap. Enligt Riksbulletinens egna undersökningar, genomförda av vår praktikant Mattias under en eftermiddag i november, sker uppemot 67 procent av alla ekonomiska oegentligheter inom offentlig förvaltning i ett tillstånd av vad vi valt att kalla ”kognitiv frånvaro”, ett tillstånd där handen agerar med en självständighet som neurologerna ännu inte fullt ut förstår, men som vi på redaktionen anser oss ha kartlagt tillfredsställande nog för att dra juridiska slutsatser.
Händerna bör ställas inför rätta – inte mannen
Om rättsväsendet verkligen menar allvar med rättssäkerhet, principen om personligt ansvar och den grundlagsskyddade rätten att inte straffas för en annans gärning, bör åklagarna omgående rikta sitt åtal mot de faktiska gärningsmännen: Svenhammars händer, och möjligen även hans ögon, som utan protest läste av kontonumret och ändå inte ingrep. Hjärnan, som vid tillfället enligt vittnesmål från Svenhammar själv ”tänkte på annat”, kan rimligen inte hållas ansvarig för vad kroppens perifera enheter väljer att göra på egen hand, bildligt och bokstavligt talat.
Kritiker invänder naturligtvis – och här vänder jag mig mot dessa kritiker med den beskedlighet som utmärker mig – att Svenhammar trots allt bar sina händer på sin kropp, att han inte protesterade mot deras agerande, och att han sedermera använde de felaktigt överförda medlen för att bekosta en båt registrerad i hans namn. Men detta argument håller inte, ty båten köptes av händerna, betalades av fingrarna och sjösattes av armarna, och ingenstans i den rättsliga dokumentationen framgår det att hjärnan var närvarande vid något av dessa tillfällen.
Statistiken är, om möjligt, ännu mer talande än argumenten. I en studie som vi på Riksbulletinen beställt av oss själva och som ännu inte skickats till någon vetenskaplig tidskrift men som vi ändå betraktar som peer-reviewed, framgår det att 4 av 5 tillfrågade riksdagschefer anser att ”hjärnan inte alltid är med” när ekonomiska beslut fattas sent en fredagseftermiddag. Den femte ville inte svara, vilket vi tolkar som ett implicit instämmande.
Jag avslutar där jag började, nämligen i rättvisans och förnuftets namn, ett förnuft som Svenhammar visserligen saknade vid det avgörande tillfället, men som vi på Riksbulletinen härbärgerar i tillräcklig mängd för oss båda: fria mannen, åtala händerna, och inrätta omedelbart ett statligt stödprogram för offentliganställda vars kroppsdelar agerar i strid med deras uttalade värderingar. Sverige är ett modernt land. Det är dags att lagstiftningen hänger med – även om hjärnan inte alltid gör det.
