KRÖNIKA

Varje år sänder SVT älgar som går genom snö. Varje år sitter vi och tittar. Ingen frågar varför — och det är precis vad de räknar med.

Jag minns första gången jag förstod sanningen. Det var en kväll i februari. Jag satt i soffan med ett glas rödvin och stirrade på en älg som vadade genom Ångermanälven. En timme försvann. Kanske två. Jag kände mig lugn, tom och tacksam. Precis som de ville.

SVT meddelade nyligen att älgvandringen sänds även 2027. Ingen protesterade. Ingen frågade varför. Kulturministern sa ingenting. Riksdagen sa ingenting. Sverige nickade och lade sig ner som en välmående labrador.

Vad döljer sig bakom hovarna?

Låt mig vara tydlig. Jag har ingenting mot älgar. De är majestätiska djur med utmärkt omdöme. Men programmet handlar inte om älgar. Det handlar om kontroll. Varje gång SVT sänder åtta timmar av långsam natur, händer något i landet. Ingen debatterar sjukvården. Ingen läser budgetpropositionen. Riksdagsledamöter sitter hemma och tirar på hovar i slow motion. Det är inte television. Det är sömngas.

Jag har gjort en enkel analys. De år älgvandringen sänds sammanfaller med beslut som annars hade väckt upplopp. Tullkonflikter. Pensionsreformer. Omorganiseringar av public service. Varje gång: en älg i förgrunden, en skandal i bakgrunden. Slumpen existerar inte. Inte i politiken. Inte i public service-tablån.

Min granne Bertil — pensionerad, skarp som en kniv och djupt misstänksam mot allt som sänds i HD — påpekade förra vintern något avgörande. ”Agneta”, sa han, ”varför visar de aldrig var älgarna *kommer ifrån*?” Jag hade inget svar. Jag har det fortfarande inte.

Sverige förtjänar sanningen. Vi förtjänar att veta vem som bestämmer vilka älgar som väljs ut. Vilka stigar som godkänns. Varför kamerorna aldrig visar horisonten. Jag kräver en oberoende granskning. Tills dess tänker jag titta på programmet, naturligtvis — men med ögonen vidöppna. Åtminstone de första tjugo minuterna.

— Agneta Svängrum, Politisk kommentator, Riksbulletinen